Hur kan man sörja något man inte har?

De e ju helt galet..

...lite små-ångest pyser i bakhuvudet.

Jag vill inte tjata och inte heller skapa osämja.

Jag ska försöka få ner dessa tankar i ord utan att låta allt för snurrig,

hemlig eller rent av knäpp.

Jag är redo för nästa steg. Jag har varit det ett tag nu, det händer ingenting... Vill han att jag 'back off' så att han får känna att de e 'hans ide' när de väl kommer. Är han rädd? Vem vet va framtiden innehåller...(!!)

Är han osäker på oss?

Usch jag vill inte ens tänka så men det är svårt att låta bli.

Det slog mig för några månader sen, någon utav oss kommer att bli 'besviken på livet' innan vi landat i 40-årskrisen. Vi vill så olika men ändå samma. Vi vill samma men inte i samma ordning. 

Jag kommer få ta de...jag kommer att bli besviken. 

Det brukar bli så att det är jag som 'lägger mig'. Bara att skriva om det skapar en klump i halsen och en orolig fjäril med svidande vingar i magen.

Varför ska jag behöva ta det?

Varför skulle han behöva det?

Finns det verkligen inget sätt att lösa de enkelt på, att komma överens och trivas med vårt beslut?

Ibland, ganska ofta får jag en oerhörd stark känsla att vilja hoppa fram 5 år. Vara klar

med frieri, giftemål, barn... allt. Bara vara klar me allt, vara mitt uppe i MITT LIV!

Men jag vill absolut inte hoppa över allt de där, jag vill njuta

av varje minut. Jag vill vara mitt uppe i allt det just nu. Jag

vill att de börjar hända grejjer. Jag vill inte att besvikelsen

blir för stor. Tänk om vi inte vill samma, alls. Va ska vi göra då?