Tror ni att de fanns nån våg kvar när jag kom till Clas Olsson... näääeeeejsch! *irriterande*

Så de blev ett batteri. Suck!

När ja kom hem hade ja dock inte tid att börja bråka me den befintliga vågen (som är gömd

längst in, underst i klädkammaren) Blö blö blö... Så de blir nya tag när ja kommer hem idag,

tror jag. OM jag tar mig tid innan Annika & Klara kommer. De ska ju städas också..

Jag hade tänkt röja vårt bombnedslag till hem å njuta av att det faktiskt håller sig städat i

några dagar nu när de bara e katten hemma typ.  

Gräsänka... va e de för idiotiskt påhitt?!

Nog för att vår "familj" består av en needy kisse å 2 arbetsnarkomaner

som mer eller mindre aldrig har tid för varann.. Men sova utan varann, de

gör vi bara inte. Det är vi dåliga på. Helst ska alla tre trängas i sängen (på

en sida) å klaga på att de e varmt, haha. Men ja kom upp i tid idag i alla

fall. I så pass god tid att jag lyxade till det och tog 5-10 min på mig att bara

slöa och vakna. När ja kom ner till bilen möttes jag av en liten irriterande

lampa som påminde mig om att "just det jag skulle ju tanka igår kväll". WTF?!

Nu vart de ju bråttom igen... morr spott fräs!

Ja kom på igår i bilen på vägen hem... Jag trivs fruktansvärt bra

på mitt jobb. Jag blir väl omhändertagen och dagligen uppskattad

(även otroligt hatad, haha) för det jag gör. De verkar nöjda och

jag kan inte hitta några fel... Att de kan va såhär bra på en

arbetsplats.. Galet.

Här stannar jag    

Hmm.. ska vi hitta nån bild å lägga upp idag. 

Knäppa katten finns de gott om bilder på

Bara så att ni vet.. när man äter äggkartong måste man sitta i den...!

Ändar taktik så vi kan smaka lite här också

..å den där såg ju för festlig ut..  

..kan den här sidan vara lika god..?..

Uh oh.... BUSTED!  

Jag funderar på att köpa en våg på vägen hem, jag gillar den vi har, men den vill inte funka längre. De kan

vara så att den bara behöver nya batterier men den e ju för fasen inbrottsäker å dummar den sig me mig

så köper ja en ny! N' that's that!   

MEN... Ska ja verkligen ha en våg då? haha. Jag vill ju inte fixera mig vid vad som står på vågen, de e ju

inte tanken me att ja nu försöker gå ner i vikt. Jag vill ju bara tajta upp de ja har, sen e kilominskningen

bara en bonus. jag har dock svårt att se skillnad då ja gärna samlar på mig massa vatten till å från så en

dag kan ja känna mig 'fit' å nästa som en flodhäst. Då e de en rätt skön boost att se om de hänt något på

vågen, en puff i ryggen så man kämpar lite till. En 'belöning på vägen'.. Men.. (haha) sen kan de som sagt

vara vatten som gått ur kroppen. Men om det visar nåt kilo mindre på vågen (även om de bara e vatten) kan

det vara en bra knuff i ryggen i viktkampen. Sen finns de ju de dagar som vågen kan visa uppgång, det

kan göra mig sur & omotiverad. Äh.. då får ja väl ge mig fasen på det å kämpa lite hårdare (& även hålla i

bakhuvudet.. vatten)    

Nä jag tror att det blir en ny våg på vägen hem. Jag tycker (spec nu när jag skrev ner det också) att

fördelarna väger tyngre än nackdelarna. Speciellt när man kan ändå vända nackdelarna till något positivt!

Haha, rolig bild jag hittade på nätet!  

Varför inte?!

Den här metoden måste ju funka också!

Leffe-bus.. va lycklig han blev igår över att få röra på sig! Han fick

lösgaloppera på volten. Lyckligare ponny får man leta efter! =) Så lätta

fjädrande steg, han nästan studsade fram! Haha.

(notera att han INTE är bra i benet än, men han visar inget)  =/

Han gillade att Brun å Ninni höll oss sällskap, han sprang bakom

dom me jämna mellanrum å ställde sig men höll ett öga på mig. Så

fort ja kom närmare så tog han ett skutt å sköt iväg igen.. =)

När han fått galoppera en stund å steget blivit båte mjukare å

kraftigare ställde vi oss vid sidan för att titta på Ninni & Brun.

Leffe tittade inte mkt då han var helt överlycklig över att få äta massa

gräs. Han har en tendens att bli tjockis så de händer inte allt för ofta.  

Ny grimma provade vi på också.

Ninni är redo för sitt pass i nyinlöpta ridbyxor =) Väldigt snygg färg!

Det går som på dans för dem. Ninni börjar känna sig bekväm

på Bruns rygg nu. De tar ju ett tag innan man lärt känna djuren.

Jag längtar efter skogsturer! Det ska bli mysigt när vi kan ge oss

ut på sånna. =)

Varför är kraften i hinken när man kan lägga den på golvet?

Haha, båda slabbarna drällde betfor över halva stallgolvet,

de stod lyckliga sen å slickade golvet i en 10-15 min.    Knasbollar!

Känns sådär måste jag säga.. det var lite tråkigt att vara där utan Ninni i torsdags.

De e klart att de e mysigt ändå men det är alltid trevligt med sällskap. Klara & Annika

kom dock hem när jag skulle ut me Leffe, stackarn, hans ben vill inte riktigt bli bra.

Han var fortf stel då, så Klara satt upp och kände efter hon me. det dumma e att han

har typ ingen smärttröskel. Han visar ingenting, nånsin.. dumma ponny   

Va mycke enklare det skulle vara om han bara 'talade om' vart han har ont och ATT

han har ont!

Midsommar spenderades i Strängnäs, mkt trevligt =)

Men tanken va att jag skulle komma hem lite tidigare än va de blev. Jag skulle ju

till stallet på lördagen, midsommardagen också. Jajaa.. ja lever me en tidsoptimist.

Träningsvärken efter barbackaridningen på Brun i tors gjorde sig väl påminnd iaf

så när jag var sen ut på lördagen och hade ont så var inte suget efter ridning så stor.

Det blev ryktning och mys bara i stallet. Annika å (bakis-)Klara va hemma. Annika bjöd

på mat och innan maten tvingade jag ut Klara i stallet, hon gick INTE frivilligt.   

På söndagen följde Carro & Tequila med ut till stallet. Mkt roligare om man har sällskap.

Spec me en knasvoffe som tror att hästar e jääättestora hundar vill leka me henne. Haha

Lite ledsen e ja för att ja inte lyckades få på film nån utav gångerna när hon försökte

trigga Brun till lek, kloka fina Brun bara tittade på henne.

Jag hoppas att Leffe blir bättre snart. Han har smörat in sig riktigt bra hos mig.   

Mitt gosetroll. (här e en bild från förra härligt regniga söndagen)

Imorrn bär det ut till stallet igen, de vore ju trevligt om vi kunde få lite uppehåll

medans vi rider. Börjar bli trött på att alltid va dyngsur efter en ritt och lukta

blöt hund på vägen hem.   

Jag har funderat ett tag nu på att ta hjälp av bloggen, att

offentliggöra allt jag gör, för att få en ständig påminnelse

om att bromsa mig och boosta mig att äta & träna bättre.

Men det kan ju slå bakut också. Ni som känner mig väl vet att jag har

tidigare haft anorektiska problem, för er som inget visste.. suprise!

Det jag menar med att det kan slå bakut är att om det bli offentligt

kan skammen komma, vilket kan leda till att jag börjar ljuga eller ännu

värre, slutar äta. Och dit vill jag inte igen. Tidigare bestod ju hela min

vardag av att tänka på mat, att undvika mat, att anteckna allt jag åt 

och att straffa mig själv för att jag åt. Jag kunde inte äta framför

andra, jag trodde att alla dömde mig för att jag åt, jag såg genom deras

ögon en fet gris som tröck i sig överflödiga mängder. Handbollen vart

extrem ett tag. Jag tänade med 3 lag, det vart 5-8 pass i veckan, på

knappt någon näring alls. Va puckad man e ibland, de e lätt att se nu.

Det va ju inte så konstigt att jag fastnade i utveckligen, att jag aldrig

blev bättre, snabbare eller fick mer muskler. Hur skulle kroppen

kunna fixa det? Pucko. Min sambo har stor del i att jag blev frisk

men det vet han inte om. Det känns knäppt att skriva om det som en

sjukdom, jag tycker fortf att jag faktiskt gjorde väldigt medvetna val.

Vad tror ni om att skriva väldigt öppet och ärligt

här på bloggen om händelseförloppet och kampen?

Dumt eller en boost?

Jag har sedan jag åt och tränade (var frisk och mådde bra) gått upp

som mest 11kg. Sist jag stod på vågen blev allt svart och en panikatrad

fjäril svichade runt i magen. Hur har detta gått till? Hur kunde ja låta

det gå så långt? Och så var känslan tillbaka. Eller ja, den känslan lämnar

en aldrig, alltid sitter den där i bakhuvudet och hånler åt en. Väntar på

att man ska misslyckas igen. Eftersom jag så långt bak jag kan minnas

(mina konstiga matvanor började i lågstadiet) aldrig heft en normal

relation till mat så är det ofta antingen eller. Så för att inte trilla dit igen

så överkompenserar jag genom att hetsäta. För det gör ju saken bättre,

eller? Suck. Och att trycka i sig mat puschar ångesten ännu lite till.

På riktigt, har ja inte blivit smartare än såhär under åren som gått?

Jag ser ju vad ja gör fel men ändå 'bara blir det så'. Jajaa.. Nu skulle

jag ju då vilja jaga bort dessa överflödiga kilon, men på ett normalt sätt.

Och jag vill absolut inte hamna i nåt träsk eller jobbiga tankebanor igen.

Det tar för mycket energi som jag absolut inte är villig att lägga på sånt

strunt! Därför har jag funderat på att skriva allt väldigt ärligt här på

bloggen, lite som en öppen dagbok. På så sätt kan jag ju inte börja dumma

mig igen, då blir jag ju 'påkommen' ...pinsamt. Hmm..det skulle kunna funka.

Det tåls att tänka på.  =)

Fredagen den 25 Maj 21:57 blev jag faster, igen.. Lyx!  

Det känns knasigt, nu e dom två! I'm out numbered!  

Igår berättade jag om förlossningen för en vän och kom

på mig själv med att säga William hela tiden. Tokigt, de

nya skruttet hetter Milton! William e min lilla fis som

numera är 4 år och storebror. Helt sjukt va fort tiden

går! Känns som om han lärde sig krypa i vintras.. haha!

(han lärde sig aldrig krypa..! Han ålade, de gick fortare.)

Här är William på sin första julafton, 7,5 mån gammal.

Han, jag å mamma är nere hos mig & Erik innan vi går upp

till Robin & Tessan. William ligger framför min julgran.

De här va ju inte alls så länge sen, tycker jag...

Men sen tittar jag på bilderna från den 26/5, när

jag & mamma åkte med William till BB för att han

skulle få se sin lillebror (stolta fina killen!) så ser

jag ju hur ofantligt stor han blivit. Fina William!   

Lillebror kommer heta Milton. Här är han bara 2 timmar gammal ungefär.

Förra midsommar höll på att bli katastrof.

Jag gillar att Erik har en hobby, det gör jag verkligen. Speciellt eftersom ja själv kan tycka att det är kul med bilar i många lägen. Men ibland känner jag mig som hans älskarinna, som väntar på att han ska få en lucka att smita ifrån sin Fru.Evo Kan man va svartsjuk på en bil?

Hur som, jag var bitter och en vännina skulle inte vara hemma. Hon skulle jobba hela midsommar

och hennes 16-åriga dotter skulle va ensam hemma och skulle dessutom på fest. Djuren behövde

komma in & ut ut stallet/huset. Jag sa att jag gladeligen sitter på gården omringad av djur &

vänta på att hennes 16-åring kom hem säkert. Bättre de än att sitta ensam hemma i en tom lägenhet

bortsett från en galen katt!  ;) När mamma & pappa hörde det blev de förfärade, de insisterade

att få bjuda på lunch iaf innan jag skulle åka ut och sätta mig på gården. Det var väldigt mysigt!

Det blev jag, mamma, pappa, min bror & hans fästmö med sonen William som åt tillsammans. När

Vi ätit klart sa pappa att han skulle köra ut mig till gården (det går absolut INGA bussar alls ut

dit på röda dagar) *suck* Det slutade med att ALLA följde med ut, Robin & Tessan ville se

kattungarna, William ville titta hästarna & mamma ville veta vart gården låg. Det slutade med att

2 fullastade bilar åkte ut och gosade med kissemissungarna. =)

Buddah (vi trodde att hon var en han, hon har bebis nu)

Maja Gräddnos (flaskan är en 33cl !)

Det här kan nog vara den bästa midsommarafton jag haft. Första kvällen var det godis och

dåliga filmer som regerade. Det blev mkt kattmys dock, och självklart låg Teckla brevid i

soffan å snarkade så tallarna tappade löv.  ;)

Dagen efter vaknade jag först i huset. Jag och Teckla gick ut och gav

hästarna mat, släppte ut dom och mockade. När ja kom upp till huset 

igen hade bakisapan Klara vaknat och vi gjorde frukost. Sen satte vi

oss i soffan och kollade alla de äckligaste skräckfilmer vi kunde hitta.

Vi kollade ända till 2-3 på natten.. fy va jobbigt det var att sova den

natten, alldeles ensamma mitt ute i skogen! Vi la oss i dubbelsängen, jag

närmast dörren. Jag vågade inte vända på mig på hela natten.. jag som i

vanliga fall inte är lättskrämd. Uschan!

Ja saknar Fia. Hur sjukt e inte det?! En mer egensinnigt sto får man leta efter...! =D

Kunde va riktigt elak, beräknande. En bitch...

Jag undrar hur denna midsommar kommer bli. Om den kan slå min Midsommar2011. Tveksamt =)

Jag & Jennifer har börjat spendera våra söndagar i stallet. Nu har jag fått mersmak igen,

jag vill dit varje dag! Snälla Klara lånar ut sin galning å fina Brun till oss. ;) Snart kommer

även ett kallblod. Ska bli spännande. Då kan vi ju dessutom rida alla tre, de vore toppen!!

Jennifer är en lugn och försiktig människa, vilket fungerar

väldigt bra tillsammans med djur. Det första hon gjorde i

söndags var att lyfta upp Budda i sitt knä, lägga henne på

rygg och klia magen.. Budda har jag knappt fått röra sen

hon va bebis, dvs förra midsommar! Tack då  ;)

Framstegen på hästryggen .. en inte alls lika nervös Jennifer

satte sig på Brun denna helg. Vilket syntes på Brun också som

lugnade ner sig mkt fortare än förra söndagen. Nu börjar vi

jobba lite mer med sitsen och att få hästen lyhörd.

Fina Brun...mkt trevlig ponny på alla sätt.

Förra söndagen provade Klara hoppa några skutt med Brun.

Det byttes ponnysar åt lite alla möjliga håll förra helgen ;)

Skutten gick jättebra och de va roligt att se dem hoppa utan

problem med tanke på att Brun fick föl sommaren 2010 och

har gått på lösdrift sen dess. Hon är otroligt glad över att få

arbeta igen, vilket syns på hela henne. Hon slog bakut i galoppen

av ren glädje mellan hindren!  :)

Sen måste jag ju bara nämna de fina araber som står i 

gröna hagen nu. Så otroligt fina och vänliga, trots att dom

varken är inridna eller speciellt vana vid en människas hand.